Med snigelfart

Här händer inte mycket, och händer det så händer det med snigelfart.
Egentligen borde jag inte klaga, men just nu är det liiite för många grader för mitt välbefinnande. Idag skulle vi enligt väderprognosen ha 37 grader, och det är lite i varmaste laget. Och inte skjunker temperaturen så mycket under natten heller. För var varm natt som går, kommer iallafall jag ett steg närmare beslutet om att installera luftkonditionering på övervåningen. Kanske kan jag övertyga Maken...

Min Flaming June fortskrider också långsamt. Varven är på tok för långa just nu och inget roligt händer. Jag blev kär i den här kofta första gången jag såg den på Knitty förra våren och bestämde mig för att den skulle jag sticka. Förra året blev det inte av, men i år så. Jag vill fortfarande ha den, och jag har gett mig attans på att sticka färdigt den, men just nu är den sååå tråkig.

Sommarkläder till nya telefonen

En garnfanatiker kan ju inte gå och köpa ett plastfodral till sin mobil. Och eftersom det är sommar och gräsligt varm fick det bli ett virkat i bomullsgarn, Järbo 8/4. Virknål 2,5 mm och Solid Shell Stitch. Och tänk! Jag hade faktiskt en knapp som passade alldeles förträffligt.

Ny BFF

Maken hade tydligen grunnat på saken och kollat runt på nätet och kommit fram till att jag behövde en ny mobil. Det tyckte väl egentligen jag också, den gamla har jag haft i ca 5 år. Och jag började faktiskt skämmas lite för den...
Nu skall jag bara lära mig allt nytt, jag som bara är van vid den allra enklaste, simplaste telefonen. Men jag har väl fem år på mig innan det är dax att byta igen.
Som tur är är Dottern hemma under lovet och kan hjälpa sin Mossiga Moder.
Jag tror faktiskt t.o.m att man kan ringa med den!

Halmstad i mitt hjärta

Även jag tittade på damfotbollen igår. Mest för att det var från Halmstad. Jag hade t.o.m en egen sportkommentator bredvid mig (Maken). Tyvärr har han inte "mute"-knapp, men det går ändå. Med åren har jag lärt mig att Slå Dövörat Till.
 Och jodå, visst drabbades jag allt av lite hemlängtan. Inte för att just Örjans Vall har gett mig några goda minnen, snarare tvärtom. Jag minns med olust de idrottsdagar man var tvungen att infinna sig där för en heldags idrottande. 100 meter löpning (långsammaste kossan på banan), kast med liten boll (tjejkast med skrattretande resultat), längdhopp (där det gick något bättre, ok allt är relativt) och, om jag inte minns fel, även kast med slunga (det vara bara enorm tur att jag inte slängde iväg den åt fel håll och träffade nån i huvudet).
Men rysliga minnen till trots, Örjans Vall är ändå Halmstad, och Halmstad är, och förblir alltid, Hemma.
Och på söndag eftermiddag sitter jag nog bänkad igen, med Dövörat tillslaget, och förbereder mig mentalt för hemresan till Sverige i augusti.

Favorit i repris

Jag har virkat mig ytterligare en handduk, denna i ett cerisrosa bomullsgarn, Alpha från On-line. Jag använde mig att en välkänd och beprövad beskrivning, detta gratismönster från ravelry.  Precis exakt två nystan gick åt.

Ett enkelt och snyggt virkmönster som t.o.m jag kan virka efter framför tvn. Annars har jag svårt att virka och titta på tv samtidigt. Sticka går bra, men när jag virkar måste jag se var jag sticker ner virknålen.

Lax-, räk- och avokadosallad

Det här är en av våra favoriträtter, och den brukar vi göra när vi vill lyxa till det lite. Eller fira. Som Frankrikes nationaldag (idag), eller Dotterns braiga resultat på del-baccen (dvs en del av studentskrivningar som de gör andra året, av tre, på lycée (= gymnasiet).

Det här är vad man behöver:

 

Två (eller tre) olika sorters räkor, rökt lax och avokado. Och så olivolja, balsamvinäger och fransk senap till dressingen. Mängden av varje beror på hur många man är och om man vill ha salladen som förrätt eller som lätt middag. 

Laxen skärs i lagom stora bitar. Lagom stora är för mig så små att man inte behöver skära dom på tallriken. Likaledes gör man med avokadon.

 

Allt läggs i en salladsskål och blandas. Och en mild salladsdressing hälls på.
Och ungefärliga proportioner på den är: 3-4 msk olivolja, 1 tsk balsamvinäger, knappt 1/2 tsk fransk senap.

Serveras kallt, med ev lite svartpeppar, och med baguette eller rostat bröd. Och ett glas vin, rosé eller vitt. Alkoholfritt alternativ går givetvis också alldeles utmärkt.

Utläst

Eftersom ingen fransk tv-kanal ännu har haft vett att sända den här serien, så var jag ju tvungen att köpa boken. (Officiellt för att Dotterns nätköpta locktång/hårfixarmoj inte skulle behöva fraktas ensam i sin kartong. Det vore ju inte humant.)

Tänk att det var så mycket misär och fattigt elände i ett västeuropeiskt land för inte så länge sedan...! Femtiotalet räknar jag faktiskt som modern tid. Det är ju bara årtiondet innan jag föddes. Att det var stora klasskillnader visste jag väl, men att de fattiga hade det så fattigt och att de bodde så eländigt, det visste jag inte.
Nu ska jag smälta den här insikten, leta efter en ny bok som kan vara värdig efterföljande lektyr och hoppas på att fransk tv tar sitt förnuft till fånga och visar den här serien. Förhoppningsvis på en kanal vi har.

Knappjakt

Nu har jag kommit till slutskedet på min Velynda-kofta, och Knappjakten har inletts. Det syns inte på bilden men den här blå nyansen är väldigt speciellt, och därmed nästintill omöjlig att hitta knappar till. Efter letande på marknaden igår med en träknapp i rätt storlek och en bit garn, kom jag fram till att det var nog bäst att gå in på ett helt annat spår: knappar i avvikande färg. Så nu har jag siktat in mig på pärlemorknappar i brunt eller möjligen rosa.
Tills jag kommer iväg till en sybehörsaffär kan jag  ju alltid fästa alla trådar och blocka koftan lite lätt. Fast just nu känns det inte så aktuellt med en ullkofta så det kommer nog inte att ske alltför snart...

Bortskämd & blasé

Vi har det så bra att vi bor bara ca två mil från en bred och fin Medelhavsstrand. Vi har många fina sandstränder inom kort avstånd härifrån men den i Canet en Roussillon är den närmaste.
Och ändå var det väldigt länge sedan vi var och badade i havet, Maken och jag.
I yngre dagar var jag lite mera för det där med att vändsteka mig på stranden några timmar innan det började krypa i mig, men nu har jag väldigt svårt för det. Vi ser liksom inget nöje i att sätta oss i bilen och sitta i bilköer till havet tillsammans med en massa andra människor som alla har fått samma idé exakt samtidigt. Och sen väl framme jaga parkeringsplats inte allt för långt bort. Bli nedskvätt med sand av badglada ungar som tvunget måste springa hela tiden mellan vattnet och föräldrarna. Få en strandtennisboll i magen. Få höra strandgrannarnas på badlakandet bredvid senaste skvaller. Och sen, varma, trötta och med sand överallt sätta oss i en stekhet bil och puttra hemåt i en bilkö tillsammans med en massa andra människor som kommit på samma idé exakt samtidigt.

Nä, då har vi det bättre hemma. Vi är nämligen så bortskämda att vi har en egen pool. Och den har varit väldigt skön denna helgen när solen har bränt och vi har haft temperaturer på uppåt 34 grader. Det har visserligen visat sig vara mycket jobb med en pool, men det är den värd en dag som den här.

Odisciplinat nystan

Eftersom lingarn lever sitt eget lilla liv och har svårt att stanna disciplinerat i nystform stoppade jag helt enkelt mitt nystan i en tom glasburk. Och där kan det ligga och nysta upp sig bäst det vill, det kommer ändå ingenstans, och trasslar inte in sig i någonting.

Jag kan inte låta bli att förundras och imponeras av hur man med små enkla knep kan forma sin stickning. Som här, med två maskors intagning på varje rät varv formar man en "snibb" i sidorna. Man för över två maskor, som om man skulle sticka ihop dom rät, till höger sticka; man stickar nästa maska rät; och sen lyfter man över de där två första maskorna över den stickade maskan. Mitered decrease.

Gårdagens skörd

Detta var gårdagens skörd från vår lilla hallonbuske. Den är numera tre år gammal och fortfarande rätt liten men i år har den varit särdeles generös. Vi har plockat flera centilitrar och än är det inte slut. Och å så goda! Alldeles solvarma och saftiga.

En skokartong garn

Där låg ett paket i brevlådan i förmiddags. Ett efterlängtat garnpaket.

Jag skall sticka en Flaming June i lingarn har jag tänkt.

Och så har jag snöat in lite på stickade och virkade handdukar, därav de fyra andra nystanen.

Företaget som jag har handlat hos har gått in för en miljövänlig linje. Man uppmuntras att inte skriva ut mejlen man får när man beställt för att spara papper; de har ett avtal med skoaffärer i sitt område och får tomma skokartongen som skokunderna inte vill ha för att packa garnet i; omslagspappret är 100% återvinning; t.o.m tejpet runt om är med klister av gummi, 100% naturligt och alldeles miljövänligt.
Allt det där är ju jättebra och ett extra plus, men jag handlade där mest för att de hade det garn jag ville ha till det billigast priset jag hittade.

Avfärgad

För drygt 48 1/2 år sedan föddes jag med en ordentlig mörk kalufs och har varit mörkhårig sedan dess. Iallafall fram till 19 års ålder då jag upptäckte mitt första vita hårstrå. Drygt tio år senare började jag färga håret regelbundet för att dölja de allt fler vita stråna. Ända tills för några månader sedan. Då tröttnade jag på att behöva färga håret var femte vecka, och tänkte ge min naturliga hårfärg en chans.
Så det blev en lång och utdragen sittning hos frissan för att avfärga håret och göra några blonda slingor för en mer naturlig övergång. Och så blev jag blond.

Så jag har gått från att vara en färgad brunett med vita rötter, till att vara en oäkta blondin med mörka rötter. Det senare är betydligt mera acceptabelt av någon anledning, medan det förra bara ser negligerat ut. Orättvist egentligen.
Men jag upptäckte att jag tydligen inte var så vithårig som jag trott. De där vita hårstråna som lyst som fyrbåkar vid skalpen visade sig inte vara så många när det väl kom till kritan. Betydligt mer peppar än salt alltså.
Nu skall jag bara bestämma mig om jag skall fortsätta på den inslagna banan och se hur jag ser ut som gråhårig, eller om jag skall fortsätta att vara blond. Visserligen är mina dagar som Lucia-aspirant långt bakom mig. Som mörkhårig och glasögonprydd och utan sångröst hade jag aldrig någon chans till den posten, det var liksom kört på 70-talet. Men nu ser jag ju ut som den svenska jag är, även i fransmännens ögon.